Här kommer del två av min förlossningsberättelse med mitt andra barn, Esma. Kejsarsnitt i Turkiet och denna del handlar om just operationen och tiden efteråt.
Narkosläkaren sa att han kommer berätta vad som sker under operationen så att jag vet men då sa jag till att han behöver inte berätta allt, det är bara läskigt att veta.
Jag frågade om jag fick se min bebis när hon var ute, så som jag fick se Adem och träffa honom direkt efter och narkosläkaren meddelade detta till läkaren och de som skötte själva ingreppet men de sa också att de kunde inte lova något.
De frågade mig flera gånger hur jag kände mig och om jag kände när de nöp mig i magen. Jag skulle säga till när det inte kändes av men bedövningen gick sakta och de fick vänta länge på att få sätta igång.
Sedan säger narkosläkaren "You will feel something but you dont feel pain okey?"
Exakt vad min läkare tjatade om förra gången "You dont feel pain!"
Och det gör man inte men man känner att något händer och det är en viss obehaglig känsla måste jag säga.
Det enda som är jobbigt och läskigt under operationen är just detta, att man känner något men inte just smärta kanske.
Tillslut kände jag knappt att de nöp mig i magen och de var redo att sätta igång. Genast började jag må illa och dessutom kände jag väldigt mycket av att de satte igång.
Jag kunde känna hur de "öppnade" magen på mig och jag sa då till att jag började bli illamående, rejält illamående.
En blandning utav min nervostitet, illamående och viss panikkänsla märktes av och narkosläkaren gav mig lugnande. Och jag var helt borta efter det.
När jag vaknade upp så hade de precis lyft över mig på min säng från operationsbordet precis, lillasyster i magen hade de plockat ut och gett till Kadir och jag var ihopsydd och klar.
Man kan väl säga att jag missade hela operationen. Och jag är SÅ glad för det. Jag fick fortfarande bara en "halvkropps bedövning" vilket gjorde att jag var pigg och uppe på benen snabbare än vid en full, nedsövd operation.
Samtidigt sov jag igenom operationen vilket gjorde att de kunde jobba på och göra sitt utan att behöva tänka på att jag ligger och har ont, panik eller är illamående.
Jag missade första skriket och jag missade första "mötet" med Esma men jag är glad över att jag faktiskt fick lugnande och kan minnas denna förlossning, denna operation på ett positivt sätt.
Ska jag föda barn igen, vilket kommer bli med snitt eftersom jag nu har gjort 2 stycken, så vill jag absolut ha lugnande igen och sova i 30 minuter.
Jag rullades in i ett rum för uppvak och jag frågade direkt 3 olika sjuksystrar om Esma mådde bra. De sa att hon mår bra, hon är med sin baba och allting har gått jättebra. De frågade hur jag mådde och jag mådde bra. Var inte alls illamående eller kände obehag av att precis ha blivit opererad.
Samtidigt rullades två patienter till in i rummet, en man som precis vaknat upp och en kvinna som inte alls vaknade upp utan de försökte flera gånger tala till henne men hon var svårväckt.
Vad de hade varit med om, olycka, operation eller liknande vet jag inte. Och jag vill nog inte veta heller.
Jag rullades iväg och åkte upp mot mitt rum där Kadir och Esma väntade på mig.
Denna gång var jag vid mycket mer medvetande än sist. Förra gången har jag som en black out mellan att operationen är klar och jag åker hissen till rummet.
Jag kan verkligen inte minnas den biten alls från sist. Chocken kanske som kom efteråt då eller något som gör att jag inte minns den biten.
På rummet fick jag äntligen träffa Esma för första gången och det första jag reagerade på var att hon var otroligt lik Adem.
Munnen är en kopia på Adems mun och sedan är såklart färgerna väldigt likt också. Denna gång var jag mer förbered på att hon kunde vara ljus.
Sist fick jag nog en chock över Adems ljusa utseende. Kadir är inte jättemörk men jag trodde ju verkligen att Adem skulle se mer mörk ut. Mer turkisk och inte svensk och mina röda toner, det hade jag knappt en tanke på att han skulle få.
Adem på första bilden, 1 dag gammal. Esma på understa bilden 2 dagar gammal. Lika?
Hela första dagen tillbringade jag i sängen nästan. Jag frös ganska så mycket trots täcke och filt och pga. det tunga på mina ben så tog det längre tid att ens kunna röra på benen och fötterna.
Man är helt bortdomnad i början så även om man försöker och vill röra på benen så går det inte. Lite läskigt nästan. Men sakta kom känseln tillbaka och jag kunde röra på benen framåt kvällen.
Sent på kvällen tog de bort katetern och vätskepåsen i armen och jag började öva på att ta mig upp.
Dels är magmusklerna helt borta, det gör såklart ont i ärret och där man precis har blivit opererad och bokstavligt talat lyft ut en nästan 3 kg bebis ur magen.
Samtidigt har benen också varit bortdomnade i flera timmar så hela kroppen är rätt svag och jag ställde mig inte upp på två sekunder direkt.
Man jag tog det försiktigt, övade på att sitta i en skön position och därefter ställa mig upp med hjälp av Kadir och hans svägerska som var där hela dagen och hjälpte mig.
Det gick bra och två steg framåt innan jag fick lägga mig ner igen pga. yrsel.
Lite senare på kvällen lyckades jag ta mig in till toaletten men att luta sig fram och tvätta händerna var till och med svårt första gången.
På kvällen åkte Kadir till sin syster och sov där. Adem hade ringt och var väldigt ledsen så vi bestämde att det är bättre om Kadir sover med honom och han får sin trygghet, oss föräldrar, samtidigt så hade jag Kadirs svägerska hos mig som hjälpte mig och Esma under natten och morgonen.
Och det behövdes får jag väl säga. Kl 5 på morgonen var jag verkligen tvungen att gå upp på toaletten och innan hade jag behövde Kadirs starka hjälp till att komma upp på benen ur sängen.
Men vi fixade det bra och jag berättade stolt för Kadir när han kom tillbaka på morgonen att jag och svägerskan fixat det själva.
Jag hade dessutom inget val om jag inte ville kissa ner sängen, haha.
Stolt fader första dagen.
Klockan 4 på morgonen när man inte kan sova och behöver gå upp på toaletten.
Nästa dag var det nya övningar, längre sträckor, tillslut behövde jag bara ha hjälp första steget att sätta mig upp och sedan kunde jag både ställa mig upp och gå själv.
Jämfört med förra gången så kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen själv de första dagarna hemma efteråt så jag gjorde större och bättre framsteg denna gång.
Efter lunch så gick jag helt själv i korridoren, fram och tillbaka och det kändes väl lite tråkigt att få reda på att vi inte blir utskrivna förens kl 21 på kvällen. Jag klarade mig själv och ville bara åka hem.
Men samtidigt fick jag bättre chans att gå mycket och långa sträckor på sjukhuset.
På detta sjukhus så delar man rum med en annan patient och jag var lite rädd för hur det skulle vara. Jag vill gärna vara i fred under dessa förhållanden och inte bli "uttittad" eller så. Men det gick jättebra och vi hade tur att dela rum med en kvinna som inte hade fått barn utan gjort en operation bara.
Två nyfödda bebisar som skrikit ikapp hade varit påfrestande tror jag men detta funkade jättebra.
Maten på sjukhuset var väl inget att hurra för. Dessutom får man anpassa maten efter vad man kan äta efter en operation.
Men som tur var så hade jag Kadirs syster som skickade god soppa till oss och som jag kunde äta.
Kl 21, dagen efter att Esma föddes var vi hemma i lägenheten och första natten hade vi Kadirs syster Asye som sov hos oss. Jag kunde inte ta mig upp ur sängen och därmed inte ta Esma på natten när hon ville äta eller behövde byta blöja.
Samtidigt tog Kadir fokus på Adem och Ayse erbjöd sig då att hjälpa till.
Andra natten ville hon hjälpa till igen men vi sa då att vi fixar det själva men ringer om vi ångrar oss. Det behövdes som tur var inte.
