Jag kommer ihåg dagarna innan jag plussade och det visade sig att vi skulle bli föräldrar igen. Jag mådde bra samtidigt som jag kräktes två gånger den veckan.
Där och då så började jag såklart hoppas på att jag var gravid men samtidigt var jag så rädd att ens tänka tanken för att behöva bli besviken ännu en gång.
Eftersom vi medvetet ville ha ett syskon denna gång och att vi faktiskt planerade denna graviditet till skillnad från första så var det jobbigt varje gång vi fick det svart på vitt att jag inte hade blivit gravid innan.
Det är psykiskt jobbigt och det känns som om man har förlorat någonting, något man egentligen aldrig har haft.
När det sedan visade sig att jag var gravid så försökte vi att inte "stressa upp oss" för mycket omkring det ifall det inte skulle gå hela vägen.
Så vi drog ut på att först besöka doktorn och få det konstaterat med blodprov och därmed få skriva in oss på sjukhuset.
När den biten väl var klar sen så kommer nästa steg några veckor senare, att få göra ett besök och se om hjärtat slår eller inte.
Det är en fantastisk känsla när man ser det, man ser det lilla hjärtat slå och det blir mer verkligt att någonting faktiskt finns och lever i min mage.
Något som ska bli en bebis, våran bebis.
Efter detta kommer den "magiska gränsen" när man når v.13 och statistiken för att få missfall minskar avsevärt.
Det betyder inte att det inte kan ske senare under graviditeten. Men de allra flesta missfall sker innan v.13.
Då valde vi att berätta för er om att Adem skulle bli storebror och vi föräldrar skulle bli tvåbarnsföräldrar i år.
Minns ni det? Här är inlägget jag skrev då.
Sen kan jag inte glömma denna graviditets hemska illamående och dessutom minimala matlust som jag hade i början.
Det var väldigt lite jag kunde äta men något som alltid gick ner var makaroner, potatis och bröd. Soppa funkade också för det slapp jag tugga.
Och Kadir var orolig såklart att jag inte åt någonting. Jag åt ju, men det gick långsamt och det var väldigt lite som jag kunde få i mig. Jag kände att jag fick välja; Antingen äta och få upp allting eller äta några tuggor för att sedan känna kräkkänslan i halsen men behålla maten.
Så jag valde det sista och försökte få i mig det jag kunde utan att må dåligt.
I och med att jag fick i mig mindre mat än vanligt så tog också energin i kroppen slut. Inte att jag var trött och ville sova utan att det bara inte fanns någon energi helt enkelt.
Som tur var så gick detta över ju längre tiden gick och när sommaren kom så började jag känna mig som människa igen.
Tills det att värmen kom. Den OÄNDLIGA värme vi hade i år.
Som jag väntade på att det skulle försvinna. Dagarna gick, veckorna gick och den där "två veckors extrema hetta" höll i år i sig under en månad.
Normalt så är denna värme ganska exakt runt 14 Augusti ungefär och håller i sig under två veckor.
I år var den från 17 Juli och en månad framåt.
Efter en månad så märkte man egentligen inte att temperaturen började gå neråt sakta, sakta. Det var extremt jobbigt och jag har nog aldrig verkligen klagat så mycket på värmen som jag gjorde i år.
Jag är kall av mig och klarar värmen kanske bättre än många andra när det kommer till klädsel och att svettas.
Men i år var det hopplöst och samtidigt kände jag mig extremt obekväm för att klä mig bekvämt utan att klä mig som ett hus.
Jag satt hela tiden och tänkte att September kommer bli bättre och då kan jag äntligen göra allt som jag längtar till, en shoppingtur till Manavgat tex. för att köpa första bebiskläderna.
Men September var lika hopplös med så det fick vänta.
Det är först nu i Oktober-November som jag känner mig som mig själv igen. Min energi är tillbaka och jag har dessutom kunnat klä mig bekvämt trots en kula på magen.
Innan vi ens själva visste om att jag var gravid vs. två månader senare och håret hade växt som ogräs på mig. Magen däremot var väl inte mer än en degklump, på utsidan.
Förutom illamåendet i början och den extrema värmen denna sommaren så har jag mått oförskämt bra.
Nästan bättre än förra graviditeten då jag hade samandragningar ibland från v.27.
Det har jag haft två gången denna gång och det har ändå gått bra.
Nu under November månad så har jag känt mig som en flodhäst, energin har gått ner en smula och kroppen börjar säga till mer när jag ska varva ner.
Ibland får jag kramp eller ryck i ljumsken och neråt i benet. Men det går över efter några minuter.
Och det börjar värka i ryggslutet på kvällarna men min man gör jättebra massage och dessutom perfekt nu när han jobbar dagtid och är hemma om kvällarna.
Jag har alltid tyckt att Adem var rena boxaren till skillnad från bebisen men ju längre tiden gick ju mer trångt blir det i magen och ju mer har jag känt av lillasyster denna gång.
Hon lever runt för fullt där inne och för det mesta så är det bara mysigt.
Men så har halsbrännan ökat mer och mer. Med Adem hade jag inte alls lika mycket halsbränna och jag har fått ta medicin nu varje kväll de senaste veckorna, ibland dubbla gånger.
Jag frågade Kadir häromdagen om han kommer ihåg om doktorn sagt något om att lilltjejen har mycket hår på huvudet när vi har gjort ultraljud.
Kadir bara tittade på mig och skakade på huvudet.
Det sägs att har dem mycket hår så har den gravida mer halsbränna, men det är såklart en myt och Kadir skrattade bara åt mig när jag sa det.
Magbild v.25
Magbild v.34
Utöver makaroner och potatis så har jag fått en förälskelse för gröna oliver och cheeseburgare.
Inte tillsammans dock.
En annan sak jag har börjat gilla ät senap. Vilket är väldigt intressant då jag under hela min tonår och tidiga vuxenålder sa att de saker jag hatar mest är;
Snus, sill, senap och öl. Exakt så sa jag.
Men då kan jag stryka senap från den listen nu då.
Om tre veckor har vi BF och det känns jättebra. Jag känner mig redo, Kadir verkar också känna sig redo och Adem är nog mer än redo. Fast ingen av oss, framför allt kanske Adem, har någon aning om vad vi ska förvänta oss.
Jag tror denna lilla tjej kommer ta oss med storm. Och Adem kommer bli en bra, rolig och härlig storebror.
