Dagen innan vi skulle åka till Antalya så var både jag och Kadir väldigt nervösa.
Tänk om vi har fel papper, inte tillräckligt eller att något är fel. Tänk om vi får ett nej.
När vi började planera ett Sverigebesök och visumansökan så hörde jag från många olika håll att har man barn ihop så kan de inte säga nej utan någon större anledning.
Vi som dessutom är gifta, jag är skriven i Turkiet, vi har bil, lägenhet, är markägare etc. Ja, det borde inte bli några problem.
Men så fick jag höra om ett annat par som har allt det som vi har men ändå fick ett nej. Det gjorde oss väldigt osäkra och det är vi fortfarande.
Eftersom Kadir blev väldigt förkyld så sköt vi upp resan till Antalya några dagar. Men så bestämde vi oss för att åka och fick även hjälp av Kadirs syster att vara barnvakt till Adem.
Kvällen innan så kontrollerade vi alla papper tusen gånger och allt stämde tyckte vi då.
Vi somnade sent, Adem vaknade flera gånger under natten och kl 05.45 var det uppstigning för min del.
Halv 7 så var vi hemma hos Ayse och Adem var vaken, tittade på sin lilla kusin Emine som sov och pratade sitt språk. Emine vaknade såklart men vi la ner Adem så han skulle få sova en stund.
Det gick självklart inte för han märkte att vaken jag eller Kadir skulle stanna och blev ledsen.
Men vi lämnade han i trygga händer och åkte iväg mot Antalya.
Senare fick vi höra att han hade varit ledsen en stund men somnade om tillslut igen och sov länge.
På väg mot Antalya så har jag ont i magen av allt nervösitet för allt, jag har tandvärk som känns rejält, känner mig riktigt förkyld och är trött som...ja, jag vet inte vad.
Väl i Antalya så tyckte vi att vi hittade fram väldigt snabbt. Eller Kadir sa "där är det" men när vi går runt området så inser vi att vi är fel ute.
Han har skrivit in fel adress i gps-en och istället skrivit in vilket området det är vi ska till. Så vi yrar runt med bilen och väljer sedan att parkera och gå sista biten.
Det är en rejäl bit att gå men vi hittar fram tillslut med hjälp av några taxichaufförer som förklarar vägen.
Ingen av oss gillar Antalya särskilt mycket på grund av den stressiga trafiken igår. Vi är som två bönder som kommer till stan bokstavligt talat. Och med trafiken överlag som är i Turkiet så blir det inte bättre.
Alla tutar och kör som de vill. Det är väldigt stressande.
Vi är framme 15 minuter innan de öppnar och det är 8 personer före oss. De står på hemsidan att det tar ca 30 minuter per person så vi gjorde verkligen rätt att lämna Adem hemma.
När det är dags för våran tid så ber Kadir mig skriva om schengenansökan, de ska vara på två papper tydligen. Inte så som man skriver ut det på ambassadens hemsida och allt är på två sidor fast på ett papper.
Personen som först hjälper oss med att kontrollerar alla papper verkar vara väldigt ny och nästan lite nervös.
Han verkar inte ha koll på vad som gäller för ansökan till Sverige så han får hjälp av en ganska bitter kvinna men hon talar väldigt bra engelska.
Hon förklarar för mig att underskriften på pappas pass (som bjuder in Kadir till besök i Sverige) inte är densamma som hans underskrift på inbjudan.
Jag tittar på papperna och tänker "skojar hon med mig, dem är ju precis densamma"
Men hon anser att de inte är det och jag tänker direkt att då är det ingen idé att söka om visum då. Om pappa ska skicka nytt papper från Sverige så tar det minst 1 vecka till om inte mer.
Som tur är så behövs inte pappret vara i original utan detta kan göras via internet och bara skriva ut lätt.
Men Kadir behövde göra om och komplettera några papper och därför var vi tvungna att åka tillbaka till Manavgat och göra detta.
De sa att ansökan tar 20 dagar ibland kan det ta 30-35 dagar också.
Jag vet att vissa har fått svar efter bara 4-5 dagar och jag hoppas på att det går så snabbt för oss.
Så vi lämnade stället, lite ledsna att det inte gick som vi tänkt oss men ändå lättade att vi faktiskt kan fixa allting under dagen och återkomma redan nästa dag.
Stället vi är på och lämnar in våran ansökan är alltså inte en ambassad utan ett företag som vidarebefordrar ansökan till olika ambassader för Turkar som vill resa utomlands.
De kostar lite mer att gå via ett företag som detta men i vårat fall då vi måste komplettera våran ansökan så är detta bättre för oss istället för att åka till Ankara och Istanbul för att ändå behöva komplettera våran ansökan efteråt.
När vi går den långa biten tillbaka till bilen så bestämmer vi oss för att gå ner till en utsikt vid havet då vi är i närheten.
Vi båda funkar lite så, vid motgångar så behöver vi andas, se på det vackra Turkiet har att erbjuda och ta några djupa andetag.
Det var en liten grå dag, det gick inte som vi tänkt oss men vi var på god väg och ville inte tappat allt hopp än.
Hemma i Side och Manavgat så ringer jag pappa som snabbt ordnar nya papper, fyra stycken så att de kan få välja vilken underskrift är mest lik enligt dem.
Och Kadir åkte runt och fixade det han behövde.
Vi åkte och hämtade Adem också och han var både glad över att se oss men ledsen att redan åka hem. Han verkar ha haft det jättebra med sina kusiner hela dagen.
På eftermiddagen åkte vi ner till butiken och skrev ut alla papper. På vägen hem så köper vi med oss kyckling eftersom vi båda är trött och orkar inte laga mat.
Efter att ha ätit halva måltiden så inser vi att kycklingen inte är tillräckligt lagad. Jag som redan var stressad i magen kände att den vred sig. Men vi klarade oss från att bli magsjuka.
Vi behövde även en ny underskrift från hans pappa så på kvällen åkte vi hem till honom och även till Kadirs syster med familj.
Min ögon gick bokstavligt i kors, jag var jätteförkyld, snuvig, magen levde sitt egna liv och jag visste att vi skulle upp väldigt tidigt nästa morgon igen.
Kadir verkade inte förstå mina blickar "ska vi åka snart" och det blev en lång kväll.
Men vi hade det trevligt också så det gjorde ingenting.