Tre hjärtan!

Förutom min syster, hennes sambo, min släkt, mammas underbara vänner, mina vänner och bekanta som har hört av sig under dessa tuffa månader så finns det tre personer i mitt liv som jag är otroligt tacksam över att jag har vid min sida och som stöttar mig hela tiden.

 

Den ena är min närmsta vän här i Sverige, Emma.

Hon har varit en klippa och besökt mig på sjukhuset ett flertal gånger under tiden som vi var där.

Att min bästa vän stöttar mig utan att det blir...för mycket, är otroligt skönt.

Jag vet att jag kan skriva eller ringa till henne mitt i natten om det skulle vara så.

Och hon förstår om jag bara inte hör av mig på ett tag för att hon vet att vi hela tiden har saker och ting att ta itur med.

Hon finns där fast att hon inte ringer varenda dag och det vet jag och det är så skönt att veta.

Hon är också utbildad sköterska nu, vilket jag är otroligt stolt över, så hon har alltid kunnat ge sin "yrkesmässiga" syn på det hela, säga sånt som kanske en sköterska eller doktor skulle säga till mig.

Men när ens bästa vän säger det så tar man in det på ett helt annat sätt.

 

Sedan har vi Sandra som själv förlorade sin pappa i cancer för lite mer än ett halvår sedan.

Hon har varit otroligt stark och jag själv känner att jag har inte kunnat stötta henne på ett bra sätt.

Jag vet inte vad man säger eller hur man gör. Tills nu när jag själv har varit med i samma situation.

Tyvärr känner jag allt för många i min egna ålder som har förlorat sin förälder och alla dessa tjejer säger precis det man vill höra eller läsa.

Sandra kommer vara ett av mina största stöd när jag kommer tillbaka till Turkiet också och det vet jag redan nu att det kommer behövas för det är då jag verkligen kan reflektera över vad som verkligen har hänt och vad det är jag faktiskt har gått igenom.

Sandra och jag har skrivit till varandra nästan varje dag och hon har fått mig att bli rörd till tårar och till skratt under ett och samma mail. Ett flertal gånger.

Allting som jag och min syster måste gå igenom nu som tex. all pappersarbete har Sandra och hennes syster gjort precis innan oss så hon vet vad det är jag sysslar med, kan stötta mig och ge mig bra tips på vägen.

Hon finns där hela tiden och hon livar verkligen upp min vardag. Det har hon gjort i 3 år nu och jag är så himla glad över att hon vill vara min vän och att hon längtar efter mig och även mini lika mycket som jag och Kadir gör.

Jag längtar tills vi ses och i år kör hon gärnet på Side Resort i receptionen. Jag är så stolt över henne!

 

Sedan har vi min älskade sambo och fästman. Det gör så ont i mig vad han får gå igenom just nu.

Han vaknar varje morgon helt själv och gör sin egna frukost som han äter själv.

Sen åker han till jobbet vilket är skönt eftersom han trivs bra där och dessutom slipper vara själv.

Men sedan kommer han hem till en tom lägenhet, äter sin middag och ser på tv själv innan han går och lägger sig i en tom säng. 

Och det är svårt för honom att förstå vad jag gör i Sverige nu efteråt och varför jag inte bara kan ta mitt pick och pack och komma hem nu på en gång. Men han stöttar mig i detta och har gjort det från första dagen jag visste att mamma var sjuk.

Jag är otroligt glad över att han träffade mamma ett flertal gånger, att dom har pratats vid i telefonen och vi har sett varandra på msn nästan varje kväll som jag har haft tillgång till internet.

Under tiden på sjukhuset så lånade jag mammas telefon och ringde till Kadir.

En kväll när min syster och jag satt och såg på tv i anhörigrummet och mamma hade vaknat så ville hon ringa på oss så hon tog sin telefon och råkade av misstag ringa upp Kadir.

Så dom pratade en stund och mamma fick ett sista samtal med Kadir innan hon blev ännu sämre och kanske inte hade orkat med det.

En sådan liten sak är väldigt stor för mig och än större för Kadir. Han har sagt så fina saker om min mamma och berömt henne som mamma och person. Han vill att jag ska bli precis som hon var.

Kadir har också tyvärr inte bara fått vara ensam utan missat nästan 3 månader av graviditeten då mycket händer och jag vet att han är ledsen över det men att han är glad över det tekniska idag då han kan få både bilder, sms och får se magen i webbkameran.

Mer än så kan man inte göra just nu.

 

Utan dessa tre personer, utan personerna i min närheten, utan min släkt, mina vänner och bekanta och alla som har hört av sig.

Utan mammas vänner som har hjälpt och söttat hela vägen från start.

Utan mini i magen så hade jag aldrig stått upp och faktiskt kunnat känna glädje idag.

Det gör jag samtidigt som jag känner sorg och saknad.

Men mamma älskade att höra mig kvittra i telefonen varje gång vi hördes av, det gjorde henne glad och lättad och därför tänker jag inte låta något tynga ner mig allt för mycket. 

 

❤