Jag måste få skryta om Adem. Det har man all rätt till över sina barn.
Jag är stolt som en tupp och kan med glädje berätta att Adem tog sina första, egna steg igår kväll.
Han har sedan tidig ålder varit väldigt stark i sina ben. Redan långt innan han kunde sitta så sa många att han verkade så himla stark i benen och har alltid velat stå upp, när någon håller i honom.
Han har också väldigt tidigt kunnat "gå" om någon håller honom i armhålorna eller i händerna, och placerat fötterna rätt i golvet.
Igår kväll så klippte vi naglarna och bytte blöja. Sedan stod han på mattan i hans rum framför mig och jag höll honom som vanligt i händerna och satt på huk framför honom.
Han busade med min tofs som jag på armen och jag släppte honom så att han stod själv.
Han kändes väldigt stabil i sina ben när han stod själv de korta stunderna på ca 7-10 sekunder så jag tog av tofsen och gav den till honom.
Sedan fick han hålla i tofsen och jag släppte honom och han tog 2 steg mot min famn.
Jag fick sådan chock och visste inte om jag verkligen hade varit med om hans första steg.
Vi försökte igen och när han gjorde samma sak igen, tog 2 steg och sedan "ramlade" i min famn så kastade jag mig på telefonen och ringde Kadir.
"Han går!! Adem går nu!!"
Vi testade några gånger till och ibland blev han trött och ville inte, ibland tog han något steg.
Sedan tog han 3-4 steg till innan han hamna i min famn.
Han är inte rädd att släppa taget. Jag lät han stå mot soffan så att han kan hålla sig i själv och sedan öppnar jag famnen och säger "Kom till mamma" och han släpper soffan och går mot mig.
Det bästa av allt är att han hela tiden gör det med ett leende.
Min stora lilla kille. Tiden går så himla snabbt och en av sakerna jag har varit förvånad över sedan han föddes är just detta. Att allting sker så snabbt.
Ena stunden vänder han sig från mage till rygg, sedan får han sin tredje tand och rätt som det är så tar han sina första steg.
Jag känner redan nu att jag får öva upp mig inför denna sommar. Adem kommer tillslut få in stegen ordentligt, börja gå och slutligen börja springa. Och då är det jag som får springa efter.
Så här stod han igår kväll och släppte taget och tog steg emot mig efter att ha tagit de första inne på hans rum.
Och han verkade inte alls rädd för att släppa taget. Eller hamna på rumpan heller för den delen.
Jag lyckades även filma när han gick två steg innan han med ett leende ramlar i min famn. Tyvärr vet jag inte hur jag får in den videon på bloggen men jag ska se om jag kan fixa det.
Det var inte lätt att filma och ha koll på honom samtidigt.
