Morgonen vände!

Så himla skön start den här morgonen. När Adem började på förskola i början av April så gick lämningarna som en dans första veckan. Sedan blev han sjuk och efter det har varje lämning varit "jobbig" 

Han har varit ledsen, med och utan tårar och vi har inte tvingat honom till förskolan utan han är okej med att åka men ändå...ledsen. 

Varje morgon samma sak och varje dag så har han varit jätteglad på förskolan när de väl har kommit igång med dagen. 

Hemma är allting bra men när han förstår att vi ska åka, när vi plocka fram kläder, börjar byta om och göra oss klara så blir han...på mindre bra humör kan vi väl säga. Aldrig arg dock. 

Samma sak idag men han gör precis som vi säger, hänger med ut till bilen utan problem och vi körde iväg. 

I bilen säger Adem "Åka" 

"Vart ska vi åka?" Frågar jag, som jag alltid brukar göra. 

"Förskolan!" säger Adem, precis som vanligt men med ett litet annorlunda tonläge än tidigare. 

När vi närmar oss förskolan och svänger runt hörnet så säger Adem "Titta förskolan" 

Även där tyckte jag att han lät annorlunda, mer positiv än innan. Väldigt mycket mer positiv.  

Jag parkerar och plockar ut Adem från sin stol i baksätet. För första gången på fler veckor så behöver jag inte ta till Daniel Tigers knep och säga "Du vet väl vad dem brukar säga, vuxna kommer tillbaks" 

Vi går mot förskolans lokaler och sista biten så springer Adem fram och kastar sig i armarna på sin fröken. 

Till och med de andra fröknarna blev förvånade men glada såklart.

Vid lämning så finns det alltid 5 fröknar som tar emot barnen varje morgon, olika varje gång, och alla har såklart sett hur Adem dag efter dag lite ledsamt säger hej då till mig. 

Sånt går inte att ta miste på och alla har hjälpt till att varje morgon välkomna Adem på bästa sätt för att han ska känna sig trygg och nöjd. 

 

Adem är glad, nöjd och verkar tycka om förskolan. Men jag ska vara ärlig med att det har varit jobbigt att lämna han på förskolan eftersom han just då inte är nöjd. 

Ska jag ha han hemma, trots att han trivs, pratar gott om förskolan hemma, utvecklas och gör stora framsteg på många plan varje vecka? 

Eller ska jag fortsätta kämpa med att lämna han, så länge han inte säger ifrån eller emot? 

Jag vet inte vad som vände idag. Morgonen var precis som vanligt och vi alla gjorde precis som varje morgon. 

Kanske, men bara kanske, så släpper Adems långvariga förkylning, hosta, bronkit, feber, öroninflammation och allt han nu har haft och därmed går också lämningen bra? 

Kanske är det en fas, precis som allting annat och vi kommer nog komma tillbaka till ett par ledsamma lämningar igen framöver? Men förhoppningsvis också bara några få jobbiga sådana. 

Imorgon är det en röd dag här i Turkiet.  Det är ungdomens och idrottens dag. Så vi får se hur fredagens morgon och lämning blir.  

Jag hoppas att jag kommer sätta mig i bilen efter lämningen och tänka "Yes, äntligen!" precis som den här morgonen.  

För ingenting är bättre än när ens barn är nöjda och glada. 

 

Förutom detta så har jag och Esma varit en tur in till Side idag. Men det berättar jag mer om i ett annat inlägg.