Första månaderna på vårat nya liv!

De senaste 9 månaderna har varit fantastiska och fruktansvärda.

Jag har mått som en gudinna och jag har samtidigt känt mig absolut minst i hela världen.

Det har varit så himla mycket men pusselbit efter pusselbit har fallit på plats och när man tittar tillbaka på det så har det faktiskt varit väldigt bra,

även om jag saknar mamma varje dag.

 

Kadir har i några år pratat om att han vill köpa en lägenhet och i Oktober gjorde han det möjligt för sig själv och sin lilla, lilla familj som just då bara var på två personer.

Han visade mig område som skulle bli 'nytt' i Sarılar och jag var väl inte särskilt imponerad av de kullar och små, små berg vi stod och tittade på mitt i natten.

Men jag litade på Kadir och inte långt där efter skrev han på papper om att han skulle bli ägare av en nybyggd lägenhet.

Strax efteråt började dom bygga ett hus med 6 nya lägenheter på ett nytt område mellan Side och Manavgat.

Och Kadir åkte hem till sin pappa och började prata och planera förlovning denna vinter och bröllop för nästa vinter.

 

 

Den 24-25 Oktober glömmer jag aldrig.

Mamma ringde mig en kväll när jag var på jobbet och vi pratade bara alldeles kort innan jag behövde fortsätta jobba.

Dagen efter var det första dagen på den muslimska högtiden bayram.

Det var lugnt i butiken och jag skulle precis äta frukost när mamma ringde.

Vi pratade ett tag, jag var tvungen att lägga på för att gå till jobbet men säger i sista sekunden
'Vad sa doktorn om senaste testerna?'

Mamma hade haft hosta ett bra tag som hon hade kollat upp och gjort test för. Vi båda trodde väl på lugninflammation och att antibiotka och pencilin skulle göra allt bättre.

Men hon hade fått lugncancer. För en nyttig, frisk, aktiv, ickerökare så tror man aldrig att lugncancer excisterar i ens kropp.

Att ens mamma ska få detta är som en riktigt dålig mardröm och hela min värld rasade samman.

Jag ringde Maria och bara grät och sedan sprang jag nästan hem till Sandra och Belma. Mina räddare i nöden.

Den värsta dagen i mitt liv, trodde jag då innan jag visste att det skulle bli värre.

Varken jag, Kadir, Mamma eller någon annan visste vid den här tiden att jag var gravid just då.

Och jag tror att det hela var meningen att det skulle ske. Att jag skulle bli gravid ett år tidigare än vad vi hade tänkt oss just för att jag, och mina närmsta också, skulle klara av detta.

Att mamma skulle få veta att hon skulle bli mormor. Att min syster, precis som jag, skulle få en av livets bästa överraskningar för att orka och ibland kunna tänka på framtiden som något nytt, spännande och mysigt.
För mini är sedan långt tillbaka mosters älskling.

 

Det tog ett par veckor innan vi köpte vårat första test, och även det andra och sedan också blodprov på sjukhuset där dom bekräftade att jag var gravid. Och en helt ny värld öppnade sig för mig och Kadir.

Jag var otroligt nojig över att få missfall för man blir snabbt väldigt fäst och förälskad i den lilla varelsen man går och bär på.

Kadir tillät mig inte bära någon ved, matkassar, så åt mig att sitta ner och ta det lugnt hela tiden osv.

Det var ett par dagar kvar på jobbet och varje dag vi lunch fick jag alltid knäppa upp mina byxor eftersom tarmarna och annat i magen sväller upp och 'flyttar runt' på sig första tiden.

Vi gjorde första ultraljudet och fick en bild på ingenting. Ja bilden var kolsvart och jag trodde att det inte skulle vara något men doktorn sa att det är helt normalt och det var alldeles för tidigt för att se något än.

Ni kan läsa om 'starten' här

Den 30 November så hade vi tid hos doktorn igen och jag visste att vi nu skulle kunna se det lilla livet i magen. Så vi hade spanat in förlovningsringar och bestämde oss för en förlovning denna dag.

Så länge vi skulle få ett positivt besked. Skulle det däremot vara negativt så skulle vi skjuta på förlovningen ett tag. Ni kan hitta inlägget om första 'mötet' med mini här

Vi firade med att köpa ringar, skaffade oss en ny bil (som vi sedan fick punktering på under kvällen) och frieri på stranden i Everenseki.

Exakt samma strand, dock helt ovetandes om detta just då, som mamma hade varit vid ett par månader tidigare under sin semester och har på bild bland sina semesterfoton.

 

 

 

Sedan var det dags för adventsfika med mina svenska vänner. Sämsta lögnen någonsin kom jag på strax innan:

Ja, glöggen innehöll ju vin och jag ville inte chansa.

 

İ början av December åkte jag hem till mamma och firade jul hemma för första gången på 5 år.

Det var också då jag fick reda på hur illa det var med mamma. Jag såg det med egna ögon.

Hon som annars vägde runt 60 kg var lika liten som mig och hon hade ingen som helst energi.

Jag fick reda på att det kanske inte ens handlade om ett år kvar för henne men samtidigt hade jag och hon inställningen att detta kommer hon fixa. Så vi pratade inte mycket om det utan såg ljust på framtiden.

Och jag kom ju hem med världens överraskning(ar) İnte bara nyförlovad utan också gravid.

Och mosterLinda blev överlycklig hon med. Hon har verkligen tagit åt sig rollen som moster och gör det helt underbart bra.

 

Strax efter nyår fick pappa reda på att han skulle bli morfar och lillebror att han skulle bli morbror i sommar.

Och tre samtal, tre dagar i rad från blivande morfar visade verkligen hur glad han blev.

Besöket i Sverige var underbart och omtumlande på samma gång. Vad är det som händer egnetligen?

Cellgifter, prat om försäkringspengar och mammas trötthet och att hon inte orkade ut på promenad med mig och Charlie gjorde mig nervös.

Men vi hade den positiva inställingen hela tiden ihop, och jag och mamma tänkte att cellgifterna skulle fixa detta.

Mamma skulle snart vara frisk.

 

Tillbaka i Turkiet och hos min fästman strax innan nyår och jag fick två nya jeans av honom och ett par tröjor.

En av byxorna passade fortfarande trots den växande och svällande magen...trodde jag.

Jag skulle använda dom på nyår men precis när vi ska äta middag på kvällen så byter jag om till mamabyxor.

Tack och lov att de finns för det tog inte lång tid innan jag fick lägga alla mina jeans på hyllan.

Och lägenheten som vi hade köpt hade blivit så pass klar att vi kunde besöka våran lägenhet strax innan midnatt. Det var bara ett skal just då men jag såg framför mig hur underbart det skulle bli.

Och jag hade rätt...