Förlossningsberättelse i Turkiet, Kejsarsnitt!

Här kommer min förlossning berättelse inför och den stora dagen D då Esma föddes.

 

Den 24 November, på min systers födelsedag så var vi på en återkontroll hos min doktor på det kommunala sjukhuset i Manavgat.

Sedan tidigare så hade jag berättat att jag kan tänka mig en vaginal förlossning denna gång men att jag också är positivt inställd på ytterligare ett kejsarsnitt. Min doktor tyckte att jag skulle göra kejsarsnitt men att jag ändå får välja det som känns bäst för mig själv, så länge allt ser bra ut.

Eftersom Esma hittills inte hade velat vända sig rätt med huvudet neråt och dessutom ingenting Adem gjorde så började jag/vi bli mer inställd på kejsarsnitt.

Och det kändes bra, vi skulle få en dag att utgå från och för mig är det väldigt skönt.

Vi ställde dessutom in oss på att det skulle bli snitt de kommande dagarna, mest troligt innan 1 december.

För så nära BF datumet kan doktorn inte låta mig gå...eller...

 

Alla värden såg bra ut, hon var fortfarande lite liten men ingen fara. Och inte fixerad alls.

Så ett datum sattes för kejsarsnitt. 4 December.

2 dagar innan BF och det kändes genast extremt långt dit. Så långt att vi hann äta köfte på min favoritrestaurang i Manavgat 2 gånger innan den stora dagen D.

Efter besöket hos doktorn så fick vi träffa narkosläkaren för att kontrollera min puls och gå igenom allergier och liknande. Detta gjordes aldrig vid förra snittet och jag har gång på gång insett att privata sjukhus inte alltid är ett bättre/säkrare val för förlossning.

Vårat kommunala sjukhus, och doktorn vi har, har gått igenom mycket mer grundligt än när vi valde att föda på ett privat sjukhus förra gången så jag kände mig mycket tryggare och lugnare denna gång.

Den 3 december hade vi våran sista återkontroll för att se så att jag och bebisen i magen mådde bra samt gå igenom det praktiska inför morgondagen.

Då hade Esma helt plötsligt vänt sig i magen och låg med huvudet neråt. Inga tecken på att en förlossning var på gång och hon va inte fixerad utan kunde lika gärna vända sig igen.

Jag valde ändå att fullfölja det vi hade planerat. Det var en dag innan förlossningen och jag kände att psykiskt så ville jag inte ändra på något utan nu var jag inställd, taggad och nervös.

 

Kvällen innan snittet så gick jag banans hemma och storstädade från topp till tå. De blev ingen sen dusch kl 3 på natten som sist men jag höll på i ett och det låg såklart en viss nervositet bakom.

Jag sov några timmar den natten men från kl 3 på natten fram till kl strax efter 5 så var jag vaken och många tankar snurrade.

Jag hade precis somnat om när klockan ringde vid 6-tiden och vi gick upp och gjorde oss klara för våran stora dag.

Sen midnatt kvällen innan gick jag på fastande mage och allt jag kunde tänka på var att jag ville äta och dricka vatten.

Vi väckte Adem och åkte iväg med all packning. Adem skulle för första gången få spendera väldigt mycket tid utan oss föräldrar och framför allt;

Sova första natten utan mig.

 

När vi lämnade av Adem hos sin kusin så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Den korta 2 minuters bilresan till sjukhuset så grät jag och tänkt på att som skulle ske inom de närmsta timmarna.

Och dessutom tänkte jag på att saker kan gå fel, det är en operation jag kommer gå igenom och jag hoppas verkligen att allt går bra. Att ingenting dumt eller farligt kommer hända mig eller bebisen.

På plats vid sjukhuset så fick vi genast gå till förberedelserummet. Där fick jag min fina operationssärk på mig och en mössa för håret.

Kläderna som våran bebis skulle ha på sig plockades fram och Kadir fick sedan lämna avdelningen.

Denna gången fick vi bättre chans att säga hej då men från att ha knappt varit på plats i 30 minuter så gick allting väldigt snabbt.

Jag började bli väldigt nervös där jag satt på en soffa med den lilla grå-rosa filten och Esmas kläder i mina händer.

Nu är det snart dags. Hon är snart här.

Ett papper skulle prickas av och för att inga missförstånd skulle göras med allergier, operation osv. så var de tvungna att tillkalla Kadir igen.

Sedan fick han lämna avdelningen ytterligare en gång och jag förberedes med dropp och katetern.

Efter det så sattes jag i en rullstol, doktorn kom och sedan rullade vi iväg.

Precis innan operationssalen så satt Kadir utanför ett par dörrar som öppnades och vi hann vinka till varandra.

 

Pulsen steg högre på mig, jag skakade av nervositet samtidigt som operationsrummen är iskalla. Runt mig fanns flera läkare och sjuksköterskor som alla var trevliga, frågade om jag var nervös, om det är en flicka eller pojke vi ska få och om jag var rysk.

Det kändes bra att inte vara från Ryssland just nu får jag väl erkänna, när landet är lite oense med Ryssland och jag ska läggas för operation.

 

I operationsrummet så tittade jag mig omkring. Det vågade jag mig inte på sist. Jag blundande mest hela tiden då och kände mig så extremt ensam. Denna gång kände jag mig trygg med människorna runt om mig och kunde se att varenda en såg snäll och trevlig ut. Och då kändes det bättre och lättare för mig.

Narkosläkaren kom, beklagade för att hans engelska inte var så bra och förklarade vad som skulle göras.

Det var skönt att någon kunde förstå mig och kunde kommunicera med mig. Han förklarade att vi nu ska sätta ryggmärgsbedövningen. Sist märkte jag inte av den knappt men denna gången kändes det mer. 

Jag las på operationsbordet och gröna, varma filtar las på mig samt ett skynke framför mig så att man inte ser vad som händer framför en. Tack och lov får jag nog säga för det.