Tänk, om en månad är det julafton. Denna älskade, underbara jul...eller...?
Jag själv har en liten hatkärlek för julafton. Julen är underbar och det är något speciellt med den men det är också en enorm stress omkring den.
Jag som har skilda föräldrar har alltid tyckt det var jobbigt att fira jul när jag var mindre just för att någon av föräldrarna får vara utan oss barn.
Eftersom jag bodde hos mamma, spenderade mestadels av min tid där och var dessutom otroligt mammig av mig så tyckte jag nog mest om att fira jul där. Det är ganska naturligt och betyder inte alls att jag inte trivdes hos pappa, tvärt om.
Däremot tyckte jag att resan däremellan var jobbig som barn.
Så när jag firade min första jul utomlands, i USA så var det rätt så skönt. Kanske inte just julafton, för den "firade" jag själv men själva juldagen som de firar desto mer i USA var väldigt fin och gjorde min jul väldigt bra och minnesvärd.
Trots att jag var en bra bit ifrån min egna familj.
Men det var faktiskt skönt att inte behöva välja vart julen skulle firas.
Här i Turkiet "firar jag inte jul" fast vi firar faktiskt lite varje år. Väldigt lite.
Jul för mig handlar om traditioner och inte om kristendom. Vi har en liten minijulgran här hemma, lite julpyntning men jag vill inte ha det för mycket pyntat och sedan jobbar Kadir varje julafton så firar jag inte med vänner i Side eller åker till butiken och hänger i solen så är jag ganska så ensam. Om jag ska vara ärlig.
Det är då jag saknar min familj extra mycket för jul och framför allt julafton handlar om familj och gemenskap, tända ljus, god mat och julklappar.
Och när det kommer till mat så är det väl sådär. Vare sig det är ett svenskt julbord eller eget här i Turkiet så är det faktiskt inte mycket jag äter vid julbordet.
Det jag hugger in på är köttbullar, bruna bönor, rödbetssallad, ägg med räkor, majonäs och dill på, potatisgratäng. Och julgodis, glögg, frukt och nötter.
Jag har aldrig gillat varken skinka, Jansons frestelse eller gravad lax direkt.
Min bästa julafton var min senaste, riktiga i Sverige. Julen 2012 då mamma var sjuk och våran sista jul tillsammans. Det var jobbigt men det blev en väldigt fin dag med fina minnen. Och känslan av en riktig, svensk jul som när jag var liten.
I Turkiet, när jag inte har firat med vänner eller hängt med Kadir på hans jobb så har jag bara velat dra täcket över huvudet. Nu är det skönt att ha Adem till sällskap faktiskt. Men tidigare år så har det varit jobbigt.
Ville jag åka hem till Sverige och fira med min familj tidigare så har jag självklart kunnat göra det men då kommer vi till det jag skrev om från början, vem skulle jag fira med?
Då valde jag hellre att vara kvar i Turkiet, genomlida denna dag när hela Facebook och Instagram svämmar över med fantastiska familjebilder och sedan ha mitt "firande" vid nästa Sverige besök i Februari när jag åkte hem.
Då har jag istället liksom tagit igen årets alla högtider och firande under en och samma resa.
Kadir har inget emot om vi firar jul eller inte, vi säger god jul, äter väldigt lite julinspirerad mat (eller tacos) och umgås på kvällen som en familj.
Han vet att den dagen är speciell för mig från min barndom och att det handlar mycket om familjen, min familj.
Men precis som med hans högtider så är det min uppgift att få igång firandet eftersom Kadir aldrig har firat det på mitt svenska vis.
Jag sätter inte krav på att han varken ska kunna, ta reda på fakta eller förväntar mig att han ska styra över julfirandet. Eller midsommarfirandet heller för den delen.
Om vi vänder på det, Kadirs högtider "styr" Kadir över. Han förklarar vad som händer, vad vi ska göra och varför vi gör det.
Jag är en googlenörd så jag tar gärna fram fakta om högtidsdagarna själv, eftersom jag ändå har så mycket tid över till att googla fram detta och dessutom mer än gärna delar med mig av det här på min blogg för er läsare.
Men förutom att jag bestämmer vilka kläder jag och Adem ska ha på oss vid högtiderna så är det Kadir som får sköt allting kring "hans" högtid, har vi inte kläder som passar denna dag så ser han till att vi tar en shoppingtur några dagar innan osv.
Skulle vi bo i Sverige och Kadir vill fira Bayram så är det såklart han som får ta tag i det hela och se till att det blir gjort.
Så är det väl att vara tillsammans med någon från en annan kultur och andra högtider.
Vi tar del av varandras men jag kräver inte att han ska ta del av eller lära sig om min kultur om det inte är jag som tar kommandot över det. Och tvärt om för Kadirs del. Han kräver inget av mig men ser gärna att jag är med och firar, Om jag vill.
Vilket jag alltid vill såklart. Det är kul att lära sig nya saker, nya högtider och ta del av en kultur som för mig var helt främmande för 10 år sedan.
Julfirande i Side 2011.
Adems första jul 2013.