Fotoutmaningen 2015, Mamma!

Mamma, det är nog min finaste titel jag har. Och då har jag några att välja på som fru, lillasyster, kusin, vän, dotter etc.

Det sägs att man förändras när man blir förälder. En del mer andra mindre.

Jag tror inte att man förändras egentligen utan att man får på sig en ny roll som mamma eller pappa och man utvidgas ytterligare.

Precis som när man går från barn till tonåring, eller från mamma till mormor.

Man får lite mer erfarenheter i livet, blir förhoppningsvis lite klokare men det hänger väl ihop med att man lär sig saker om sig själv, om barn och om livet som man faktiskt inte visste innan.

Vare sig hur många kusinbarn, syskon, bebisar man har tagit hand om ett par timmar eller dagar om året. Eller hur mycket utbildning man har inom barnomsorg.

Allt det där är ingenting mot när man har egna barn. Du lär dig något helt nytt när du får barn. Både om dig själv men också om ditt barn.

Och mitt barn är det bara jag och Kadir som vet exakt hur vi ska hantera, vad som gäller, varför han gör som han gör etc. Det är vi som vet hur han fungerar allra bäst.

Jag tar ofta gärna emot tips och råd för att göra vardagen lättare med barn. Jag är väldigt öppen för förslag och tar åt mig mycket utav bra och positiva idéer.

För att kunna utveckla mig själv men också kunna underlätta mycket för mig och för Adem i olika situationer.

Sen jag blev mamma så har jag lärt mig otroligt mycket. Jag vill lära mig och jag är mottaglig för information. Och vet ni vad, jag har faktiskt fått väldigt mycket information från internet.

Inte bäst från informationssidor utan från andra föräldrar som berättar om deras erfarenheter och deras upplevelser. 

För det är oftast genom egna erfarenheter och upplevelser som vi lär oss, det bra och det dåliga.

 

När det kommer till min egna mamma så var vi aldrig några bästa kompisar utan vi var mor och dotter och hade ett bra förhållande till varandra.

Det var min mamma som jag hade bäst kontakt med i min familj och det var hon jag pratade mest med i Sverige.

Nästan varje veckodag när jag skulle gå till jobbet så ringde jag hennes telefon en signal när jag steg utanför dörren där vi bodde i Side.

Sedan ringde hon upp mig strax därefter och vi pratade hela vägen till butiken vilket tog ungefär 7 minuter.

Men det var precis lagom för att gå igenom dagens eller gårdagens händelser.

I februari 2013 avled mamma efter en kort tids sjukdom i cancer och jag har saknat henne sen dess.

För även om hon inte var min bästa kompis så var hon min mamma och det finns aldrig någon som kan ta över den rollen.

Då och då drömmer jag om mamma och det är så verkliga drömmar. Då känns det extra tomt efteråt.

Ibland påminner jag mig själv att Adem har faktiskt aldrig träffat sin mormor. Han är så stor nu och har funnits i vårat liv så länge samtidigt som jag fortfarande har så starka minnen av mamma och det känns som hon levde för bara några månader sedan.

Och på samma gång känns det som en evighet sedan vi pratade sist, jag och min mamma.

 

Dagens höjdpunkt varje morgon är när Adem vaknar och säger "Hej mamma!"

Det finns nog ingen bättre start på morgonen. Eller bättre titel att få vara någons mamma.